jag känner mig inte riktigt glad. jag söker och söker massa jobb, men jag får aldrig några. jag ser det som en sista utväg att jobba på i barnomsorgen. måste ha pengarna. fast nu längre känns det däremot inte som en mardröm att ha ett sånt jobb. jag vill egentligen bara jobba i butik. men känner mig ändå så dålig. för att jag kanske inte kommer klara av den "stress" i göteborgsbutiker. eftersom det är ett ganska lugn i min butik, tyvärr.

jag sökte ett jobb för en vecka sedan. de ringde inte mig. jag ville VERKLIGEN ha det jobbet. faktiskt.

i lördags var jag på luciauttagningen. jo, visst jag ska väl vara glad att jag blev en av de 72 som fick komma på första uttagningen. det var ändå 200 som sökte. men även det ville jag så himla mycket. så mycket att typ allt känns meningslöst nu. kören känns inte alls lika frestande längre. jag träffade himla goa människor där, som man satt och snackade med, även om snacket bara varade ett par timmar så var det som om jag lärde känna dem mer än dem i "min" kör. jag vet människor som gick vidare till andra dagen, jag vet människor som blev en av de där sju. en av de där som jag gärna hade varit. och visst, jag grattar dem gärna. men i egoistisk synvinkel känns det förjävligt jobbigt.

jag var så nära förra gången. förra gången jag hade chans att få vara lucia. en enda röst ifrån. jag är inte ledsen på dem som röstade, utan mer på den som blev lucia. för ärligt talat, hon var inte värd det. jag uppskattade hela grejen mer än hon någonsin gjorde. lucia i skolan, det hade kanske gjort så att varit nöjd.

för jag kommer aldrig kunna göra nåt. känns det som. jag är helt enkelt för dålig på det jag vill. och tänk att något kan vara så simpelt som att få sjunga. sjunga eller spela. i band. det har skett en gång - en gång. aldrig mer?

jag vill sjunga. jag vill spela. men vem skulle jag fråga, när ändå ingen vill ha med mig..?